Jobb och IVF
Det är inte många på mitt jobb som vet om vad som är på G för oss nu i oktober. Har hört skräckhistorier där par som berättar inte alls får stöd av sina chefer, usch så gräsligt.
Jag har berättat för både min nuvarande chef och min nya chef (byter tjänst inom företaget den 1 okt) och båda stöttar oss till 100%. Tackar allra ödmjukast för det!
För det är lite pyssel att få ihop det.
På ONSDAG nästa vecka (vore ju förargligt om vi kom dit fel dag i och med att jag skrev tisdag i ett tidigare inlägg…) så ska vi ju testa på att ta sprutor.
Måste också tillägga att min sambo ser fram emot att ta sprutorna på mig, jag ser inte fram emot det… Tror att det bor en sadist i honom. ;)
Iaf så ska vi samma dag ha en teambuilding-dag med nya gruppen. Passar lite dåligt… Men min nya chef är så kanon och säger att jag får dyka upp när jag kan och att dom är glada om jag hinner dit och mår bra.
Sen fick jag för 5 min sen info om att jag behöver åka till Norge i sept/okt. Lyckligtvis så var det några förslag på datum. De flesta av dem var dock mitt i urplock/ultraljud/insättnings-perioden.
Svarade illa kvickt att jag inte kunde åka under de datumen. Så nu får vi hoppas att det inte blir något krångel.
Vi längtar ju så in i norden efter att få börja med det här nu!
Älskade trasselunge! <3
Första (dramatiska) besöket
Ja, vårt första besök på IVF-Stockholm blev inte så lugnt och sansat som man kan tro att det skulle vara. Just där och då var det rätt dramatiskt och men nu i efterhand så fnissar man mest åt det.
(Förlåt mig min älskling! Men jag vet att du också tycker att det är lite kul nu efteråt. Älskar dig!!)
Man kan säga att det första besöket bestod av två delar. Under ca: 45min – 1tim så träffade vi vår läkare, en jättetrevlig kvinna som vi båda fick stort förtroende för. Vi gick igenom vår historia och planerade framtiden. Spännande!!
Jag fick också göra ett ultraljud och det konstaterades att allt såg bra ut. Läkaren konstaterade också att min högra äggstock producerar lite fler äggblåsor än min vänstra. Skulle man få önska så skulle ju båda äggstockarna varit lika produktiva, men att den vänstra inte är lika snabb spelar inte så stor roll i det hela. Jag vet ju att (med hjälp av ägglossningsstickor) att jag har ägglossning varje månad vilket är bra.
Efter första delen så skulle vi träffa barnmorskan och ta de blodprov som behövdes. Barnmorskan informerade oss då om att man just nu gjorde en forskningsstudie om par som genomgår IVF och hon frågade oss om vi ville delta. Det enda vi skulle behöva göra var att lämna lite blod och svara på en enkät. Efter lite kort övervägande så bestämde vi oss för att vara med, kanske kan det hjälpa några par i framtiden.
Så var det då dags att ta blodprov och jag var först ut.
Blev lite smått skräckslagen när barnmorskan plockade fram 8 (ÅTTA!!) stycken rör som jag skulle ta. Gisses! 4 av rören var obligatoriska att ta inför en IVF och resterande 4 var för forskningen. Vi kunde ju inte tro att forskningen skulle behöva ha så många rör… Men, men vi bestämde oss ändå för att köra på.
Att ta blodprov är inte roligt, att ta åtta rör tar lång tid...
Men det gick bra och jag överlevde. Herregud, tanken är ju att jag ska föda fram en liten bebis sen – vad är då ett blodprov i jämförelse?!
Sen var dem sambons tur… Han skulle ta 6 stycken rör och under de 4 första så gick det bra. Men när vi kom till rör 5 så började det att gå lite sämre. Blodet rann inte som det skulle och antagligen så lyckades barnmorskan sticka in nålen för långt in i ådern så att den gick emot andra sidan av ådern. Man kan säga att sambon fick väldigt ont - så ont så att han först blev alldeles vit i ansiktet och sen alldeles blå. Han matchade sin ljusblå skjorta väldigt fint…
Jag upplyste sköterskan med lite panik i rösten att nu tuppar han av!! Jag fick då order att lyfta upp hans ben rakt upp i luften medan hon sliter ner honom i solen så att han ”halvligger”.
Gisses va tung en avsvimmad kropp är!
Efter en liten stund började han att kvickna till lite grann och barnmorskan ställde frågor som ”Vilken dag är det dag?”, svaret som kom var ”Ja, det är nån dag idag”…
Det var inte de svaren som barnmorskan ville ha så han fick vackert sätta sig i en rullstol och bli utrullad till ett rum med en säng där han fick ligga och vila. Efter några kakor och lite äppeljuice så började färgen på läpparna att komma tillbaka igen och tillslut så fick vi åka hemåt. Tanken var egentligen att vi skulle äta lunch med en vän till oss efter besöket, men det blev liksom inställt. Mannen (som faktiskt var febrig och sjuk denna dag) tillbringade sen resten av dagen hemma i sängen.
Så, nästa besök hos ”svimningskliniken” är om exakt en vecka – då ska vi lära oss hur vi ska ta sprutor. Kan ju bli spännande…
När längtan är stor
På ett år har man 12 försök på sig, men varje månad kan kännas som en evighet när man försöker att bli gravid.
Jag och min sambo har försökt i 6 månader men det känns så mycket längre. Det är ju som med allt annat – när man bestämt sig för att man vill ha något så vill man ha det nu på en gång. Gärna redan igår...
Om man ska få hjälp av landstinget så ska man ha försökt att få barn i över ett år innan man kan söka hjälp. När man sedan söker hjälp så är det i många kommuner väldigt lång väntetid för att få hjälp genom IVF, så oftast blir väntan så mycket längre än ett år.
Ett år är en gigantiskt lång tid när man längtar. Längtan i sig kan jag tycka är den lätta biten att bära, vad som är svårare är varje månads misslyckande. Denna berg-och-dal-bana varje månad. Hoppet är verkligen det sista som överger en och hur många mens-symptom man än har så hoppas man in i det sista. Jag längtar så innerligt till den dag då mensen inte kommer.
Om man ska titta på lite statistik så finns det ju mängder av sidor på nätet att läsa på. Att hitta tillförlitlig statistik är det svåra. Jag läste att ”Mer än åtta par av tio med regelbundet samliv blir gravida inom 12 månader” och att ”När kvinnan passerat 30 år så är det ca:25% chans att bli gravid vid ägglossning”. Det är ju rätt hyffsade odds ändå. Men den här statistiken gäller ju också för en ”frisk” man och en ”frisk” kvinna.
Jag och min sambo har tur (eller lite otur?) att vara friska men då istället oförklarligt barnlösa. Ibland vet jag inte vad som är värst. Ibland kan jag känna att jag gärna skulle vilja veta vad det var för fel och då kunna rätta till det. Som ofrivilligt barnlös känner man sig ibland så maktlös för allt ser så bra ut och det borde funka. Självklart skulle jag ju absolut inte önska att det vore något fel på någon utav oss men jag skulle samtidigt vilja veta varför det inte fungerar.
I vårt fall så vet vi att det till stor sannolikhet beror på mig, jag har nämligen en historia bakom mig där jag och min dåvarande sambo inte heller kunde få barn.
Så istället för att ta den långa vägen via landstinget till IVF så kommer vi nu att gå den kortare (mindre billiga) vägen. Vi valde som jag tidigare skrev att söka oss till IVF-Stockholm vid St Görans sjukhus. Tisdagen den 4 september hade vi vår första tid hos dem. För att inte vara alltför långrandig idag berättar jag mer om det mötet i nästa inlägg.
En berättelse
Det här är berättelsen om vår resa, resan från att vara en lycklig familj på två till att bli en lycklig familj på tre.
Välkommen till oss och vår vardag!
Resan har egentligen inte börjat precis nu, vi har redan rest i över ett halvt år. Självklart hade vi hoppats att resan inte skulle varit så trasslig som den varit och att vi skulle varit tre som låg här hemma i sängen och söndagsmyste nu men så har det inte blivit. Så vi väntar fortfarande på vår älskade trasselunge.
Att bli föräldrar kan tyckas vara ganska enkelt, man gör så som man fick lära sig på biologin och sen kommer det en bebis om nio månader. Så enkelt är det inte, i alla fall inte för alla, i alla fall inte för oss.
Även jag har trott att det skulle vara enkelt att bli gravid den dag jag var redo, liksom bara att trycka på en knapp. Fick lära mig den svåra vägen att det är inte så lätt. Det kan göra mig ledsen vissa dagar, men jag både tror och hoppas att det faktiskt är vår tur snart.
I slutet av denna månad så kommer vi att påbörja en IVF-behandling på St Görans sjukhus i Stockholm.
Förväntansfulla, nervösa och glada!
