trasselunge.blogg.se

Igår kom mensen....

Har svårt att hitta ord för hur otroligt ledsen jag är.

Vart finns den där styrkan att gå vidare? Att ta nya tag?

Styrkan att våga hoppas igen...

 

Jag vill bara blunda, somna och inte vakna för smärtan i mitt hjärta är så enorm.

Vissa stunder vet jag inte hur jag ska klara mig igenom dagen.

IVF var den sista utvägen och när den inte fungerar så faller allt, som ett skört korthus.

  

Det började redan i söndags.

Vi satt i bilen på väg hem från familjen, tårarna kom och ville inte sluta rinna.

Ville inte lyssna på min kropp som berättade för mig att mensen var på väg.

Ville inte förstå...

Överlevde knappt arbetsdagen igår (måndag) men tog mig igenom den genom att smita in på toaletten och gråta en stund när det blev alltför tungt. Torkade tårarna, tog på mig masken och gick ut och körde på som om inget hänt.

Ville att inget skulle ha hänt....

 

På eftermiddagen så kom mensen, det var ju ingen chock direkt.

Ringde läkaren på vägen hem, hade masken på och var stark, iaf till en början.

Ville veta hur vi går vidare. Ville börja på en gång med försök nummer två!

Vi måste vänta en månad, då gick masken sönder och tårarna kom.

Fick info om att det finns personer att prata med om vi vill. Både för mig och min älskling.

Ska nog boka en tid, tror att det kan vara bra.

 

Idag (tisdag) så gick det inte att gå till jobbet.

Tårarna kommer för ofta, skulle inte hinna in till toaletten för att dölja dem.

Därför är jag hemma, tog semester.