Ja, vårt första besök på IVF-Stockholm blev inte så lugnt och sansat som man kan tro att det skulle vara. Just där och då var det rätt dramatiskt och men nu i efterhand så fnissar man mest åt det.
(Förlåt mig min älskling! Men jag vet att du också tycker att det är lite kul nu efteråt. Älskar dig!!)
Man kan säga att det första besöket bestod av två delar. Under ca: 45min – 1tim så träffade vi vår läkare, en jättetrevlig kvinna som vi båda fick stort förtroende för. Vi gick igenom vår historia och planerade framtiden. Spännande!!
Jag fick också göra ett ultraljud och det konstaterades att allt såg bra ut. Läkaren konstaterade också att min högra äggstock producerar lite fler äggblåsor än min vänstra. Skulle man få önska så skulle ju båda äggstockarna varit lika produktiva, men att den vänstra inte är lika snabb spelar inte så stor roll i det hela. Jag vet ju att (med hjälp av ägglossningsstickor) att jag har ägglossning varje månad vilket är bra.
Efter första delen så skulle vi träffa barnmorskan och ta de blodprov som behövdes. Barnmorskan informerade oss då om att man just nu gjorde en forskningsstudie om par som genomgår IVF och hon frågade oss om vi ville delta. Det enda vi skulle behöva göra var att lämna lite blod och svara på en enkät. Efter lite kort övervägande så bestämde vi oss för att vara med, kanske kan det hjälpa några par i framtiden.
Så var det då dags att ta blodprov och jag var först ut.
Blev lite smått skräckslagen när barnmorskan plockade fram 8 (ÅTTA!!) stycken rör som jag skulle ta. Gisses! 4 av rören var obligatoriska att ta inför en IVF och resterande 4 var för forskningen. Vi kunde ju inte tro att forskningen skulle behöva ha så många rör… Men, men vi bestämde oss ändå för att köra på.
Att ta blodprov är inte roligt, att ta åtta rör tar lång tid...
Men det gick bra och jag överlevde. Herregud, tanken är ju att jag ska föda fram en liten bebis sen – vad är då ett blodprov i jämförelse?!
Sen var dem sambons tur… Han skulle ta 6 stycken rör och under de 4 första så gick det bra. Men när vi kom till rör 5 så började det att gå lite sämre. Blodet rann inte som det skulle och antagligen så lyckades barnmorskan sticka in nålen för långt in i ådern så att den gick emot andra sidan av ådern. Man kan säga att sambon fick väldigt ont - så ont så att han först blev alldeles vit i ansiktet och sen alldeles blå. Han matchade sin ljusblå skjorta väldigt fint…
Jag upplyste sköterskan med lite panik i rösten att nu tuppar han av!! Jag fick då order att lyfta upp hans ben rakt upp i luften medan hon sliter ner honom i solen så att han ”halvligger”.
Gisses va tung en avsvimmad kropp är!
Efter en liten stund började han att kvickna till lite grann och barnmorskan ställde frågor som ”Vilken dag är det dag?”, svaret som kom var ”Ja, det är nån dag idag”…
Det var inte de svaren som barnmorskan ville ha så han fick vackert sätta sig i en rullstol och bli utrullad till ett rum med en säng där han fick ligga och vila. Efter några kakor och lite äppeljuice så började färgen på läpparna att komma tillbaka igen och tillslut så fick vi åka hemåt. Tanken var egentligen att vi skulle äta lunch med en vän till oss efter besöket, men det blev liksom inställt. Mannen (som faktiskt var febrig och sjuk denna dag) tillbringade sen resten av dagen hemma i sängen.
Så, nästa besök hos ”svimningskliniken” är om exakt en vecka – då ska vi lära oss hur vi ska ta sprutor. Kan ju bli spännande…
Kommentarer
Trackback
