På ett år har man 12 försök på sig, men varje månad kan kännas som en evighet när man försöker att bli gravid.
Jag och min sambo har försökt i 6 månader men det känns så mycket längre. Det är ju som med allt annat – när man bestämt sig för att man vill ha något så vill man ha det nu på en gång. Gärna redan igår...
Om man ska få hjälp av landstinget så ska man ha försökt att få barn i över ett år innan man kan söka hjälp. När man sedan söker hjälp så är det i många kommuner väldigt lång väntetid för att få hjälp genom IVF, så oftast blir väntan så mycket längre än ett år.
Ett år är en gigantiskt lång tid när man längtar. Längtan i sig kan jag tycka är den lätta biten att bära, vad som är svårare är varje månads misslyckande. Denna berg-och-dal-bana varje månad. Hoppet är verkligen det sista som överger en och hur många mens-symptom man än har så hoppas man in i det sista. Jag längtar så innerligt till den dag då mensen inte kommer.
Om man ska titta på lite statistik så finns det ju mängder av sidor på nätet att läsa på. Att hitta tillförlitlig statistik är det svåra. Jag läste att ”Mer än åtta par av tio med regelbundet samliv blir gravida inom 12 månader” och att ”När kvinnan passerat 30 år så är det ca:25% chans att bli gravid vid ägglossning”. Det är ju rätt hyffsade odds ändå. Men den här statistiken gäller ju också för en ”frisk” man och en ”frisk” kvinna.
Jag och min sambo har tur (eller lite otur?) att vara friska men då istället oförklarligt barnlösa. Ibland vet jag inte vad som är värst. Ibland kan jag känna att jag gärna skulle vilja veta vad det var för fel och då kunna rätta till det. Som ofrivilligt barnlös känner man sig ibland så maktlös för allt ser så bra ut och det borde funka. Självklart skulle jag ju absolut inte önska att det vore något fel på någon utav oss men jag skulle samtidigt vilja veta varför det inte fungerar.
I vårt fall så vet vi att det till stor sannolikhet beror på mig, jag har nämligen en historia bakom mig där jag och min dåvarande sambo inte heller kunde få barn.
Så istället för att ta den långa vägen via landstinget till IVF så kommer vi nu att gå den kortare (mindre billiga) vägen. Vi valde som jag tidigare skrev att söka oss till IVF-Stockholm vid St Görans sjukhus. Tisdagen den 4 september hade vi vår första tid hos dem. För att inte vara alltför långrandig idag berättar jag mer om det mötet i nästa inlägg.
