Idag är det lördag och två dagar sen som vi var på vändningsförsöket. Hur tror ni det gick?
Vi åkte iaf in till sjukhuset så att vi var på plats ca: 07.30. Egentligen hade vi tid först kl 08.00 men då vi inte riktigt var säkra på vägen så åkte vi i god tid och kom till förlossningsavdelningen en halvtimme innan utsatt tid.
Vi fick sätta oss ner i väntrummet. Ett mysigt väntrum som gick i gröna toner och det kändes lungt och fridfullt.
Strax innan åtta så fick vi komma in på undersökningsrummet och jag fick ett CTG på magen.
Lillans hjärta slog så fint så. :) BM satte även en infart på mig.
Efter att vi mätt CTG i en halvtimme så kom läkaren in till oss och berättade lite hur vändningen skulle gå till.
Jag skulle först få lite bricanyl och sedan så skulle de tippa mig lite bakåt så att mitt huvud låg lägre ner än mina ben. Efter det skulle de försöka att lyfta upp rumpan på vår bebis och försiktigt putta på hennes huvud så att hon skulle göra en kullerbytta.
Så fick jag bricanylen och vändningsförsöket började. Jag hade varit väldigt rädd för vändningsförsök innan, hade hört skräckhistorier om att det skulle göra väldigt ont och att flera personer skulle ligga på magen för att försöka trycka runt bebisen. Så var det inte kan jag säga! Det mest läskiga var att jag började skaka ganska kraftigt av bricanylen men sen gjorde det inte ont. Det gjorde lite ont i huden, typ som tusen nålar men värre var det inte.
Läkaren var den som försökte vända, BM satt och höll min hand och hjälpte mig med andningen och kärleken blev tillsagd att han skulle massera mig på en punkt mellan ögonen.
Om man hade sett vändningsförsöket utifrån så tror jag att man upplevt det lite läskigt iom mina skakningar men det var inga problem alls. Enligt mig så behöver man inte vara rädd för ett vändningsförsök, dessutom så kan man när som helst säga stopp för att avbryta.
Men så var det ju så att vår lilla prinsessa inte ville vända sig... Hon ligger fortfarande som en fällkniv i magen med rumpan nedåt.
Läkaren misstänkte att hon suttit på rumpan en längre tid och då brukar det vara svårt att vända.
Chansen att lyckas vända var ju bara 50% och vår lilla skrutt ville alltså inte.
När de var klara med försöket så frågade läkaren om vi funderat på hur förlossningen skulle gå till. Jag sa på en gång att det är snitt som gäller. Då frågade läkaren om vi funderat på att föda vaginalt i sätesbjudning. Nej, den tanken hade vi inte ens snuddat vid! Vi satt en stund tillsammans med läkaren och BM och pratade om de två olika alternativen. De pratade ganska varmt om vaginal förlossning trots sätet men de sa också att beslutet är vårt att ta. Jag frågade vad som är bäst för barnet och de rekommenderade vaginalt. Efter att vi pratat en stund så snurrade tankarna hej vilt på oss... Vi fick då gå och äta lite frukost och fundera vidare.
Inte blev vi dock så mycket klokare... Efter frukosten fick vi träffa läkaren igen och det hela slutade med att vi både bokade in en tid för röntgen av mitt bäcken (som man måste göra innan man gör en vaginal sätesbjudning) men också en tid för snitt.
När vi lämnade sjukhuset så var vi helt färdiga och villrådiga. Vi åkte hem och packade in det sista i bilen och sen gav vi oss av mot Dalarna.
Under resan så pratade vi med våra föräldrar samt lite god vänner om vårt val vi hade att göra. Gisses så svårt!!
Efter några timmar i bilen så kom vi dock fram till att snitt ändå känns som det bästa alternativet.
Nu två dagar senare så känns det fortfarande som rätt beslut.
Så nu har vi en tid för snitt då vår prinsessa kommer till världen och det blir den 20 augusti 2013. <3
Det blir aldrig som man tänkt sig, det är ju helt klart, men det blir bra ändå. :)
Nu ska vi sova, lovar att blogga mer om de senaste dagarna inom kort.
Puss!
Kommentarer
Trackback
