Efter att i så många år längtat efter stunden då jag får se min bebis så kom dagen äntligen igår.
Och vilken härlig känsla!! Ren och skär lycka och kärlek! <3
Vi åkte till läkarhuset och fick där träffa Anita. Vi gick in i ett rum tillsammans och jag fick lägga mig på britsen och visa upp magen. Efter en hel hög med glidgel på magen så satte hon ultraljudsmackapären och lilla Grynet döck upp på skärmen. En sån känsla, överväldigande! Lilla bebisen sparkade med benen, viftade med armarna och liksom skuttade. Vår lilla bebis! <3
Tårarna rann längs kinderna när barnmorska visade oss runt i magen. Allt som skulle finnas där fanns där. Två armar, två ben, en näsa osv. Sköterskan mätte också nackspalten. Tillsammans med det måttet, mitt blodprov och min ålder så räknade hon fram sannolikheten för downs syndrom. Om man har en sannolikhet på 1/200 så sägs det att det är en risk och man får gå vidare med fostervattensprov samt moderkaksprov om man vill. Dessa tester innebär dock en risk i sig på ca 1%. Jag hoppades så hårt att vårt resultat skulle vara bra så när hon sa att vår risk var en på 1/16000 så blev jag nästan chockad. Det var som en sten föll från mina axlar!
Vi fick med oss några bilder och sen begav vi oss av till våra respektive jobb. Dagen till ära så hade jag tagit på mig en tight topp och en kofta så att magen syntes. Skönt att stolt kunna visa upp den på jobbet. :)
Så både idag och igår har kollegor kommenterat bulan jag nu har, mysigt!
Kärleken har också berättar för några på sitt jobb men han ska berätta för sina team i nästa vecka.
Shit, trodde knappt att det här någonsin skulle inträffa i mitt liv! <3
Kommentarer
Trackback
